looneymums

Jag har redan innan fastställt att jag är lite av en städ-diktator i hemmet. Dock försöker jag till en viss del tona ner det då jag insett att jag inte måste göra allt själv, utan att min sambo också har ett visst ansvar.
Iaf har jag försökt intala mig detta, att man måste dela på uppgifterna. Men det går inte så bra då min sambo anser att han skall göra detta när han känner för det.. Problemet är bara att han aldrig verkar känna för det.

Jag kan ge er ett exempel.
För cirka 3dagar sen vek jag 3maskiner tvätt, och la upp i respektive högar. Jag la undan mina, Lucas och Gabriels kläder och lämnade sambons kläder ute för att hanskulle få äran att lägga undan dom själv. Sedan dess har kläderna mystiskt vandrat från vardagsrumsbord, till soffa, till säng, till köksbord. De har alltså varit i hushållets alla rum utom i klädkammaren där de hör hemma.

Magiskt va?

Ibland kan detta fascinera mig. Man träffar en kille. Man dejtar lite. Kanske spenderar lite tid hemma hos honom. Och det ser rent och snyggt ut! Sängen är bäddad, ingen disk, inga kläder på golvet. Man kanske tillochmed får middag. Man tror att man har fått jackpot!

Sen blir man ett par... Och little-by-little försvinner dessa fantastiska egenskaper. Man märker det inte först. Det är som ett väl dolt drogmissbruk. En socka på badrumsgolvet. En tesked på diskbänken. Men snart trappas det upp. Kalsonger på sovrumsgolvet. En glömd kaffekopp på databordet.

Och sen en morgon vaknar man och undrar vad som hänt. Vem är du och vad har du gjort med min man?
Hallbordet har blivit ett avlastningsbord för skräp. Diskbängen bågnar av all smutsig disk som står där. Klädkammaren svämmar över av kläder som skrynklats ihop till bollar ist för snyggt vikta.
Men då är det försent.

Det finns ingen återvändo.

Och vi tjejer, lojala som hundar, springer gläfasnde efter och plockar upp efter dom. Ibland blir vi lite ilskna och skäller till, men aldrig bits vi.

Det mest fascinerande med detta är dock hur vi hanterar dessa situationer. Oftast säger vi ingenting, för man orkar inte tjafsa. Istället ringer vi upp en TV (trogen vän) och gnäller tills våran tv får tinnitus. Tills TVn säger något som "fan va lat han är" eller "kan han inte göra något själv?". Då går vi in i försvarsposition. "Näe men han har faktiskt haft mycket på jobbet så jag förstår att han är trött..."

Okej. Jag kanske stundtals har överdrivit i detta inlägg, och oftast är inte män riktigt så här jävliga. Och visst finns det undantag där män har hand om hushållet medan tjejen grisar. Men hade det här blivit roligt att läsa om jag hade suttit och mjäkat? Näe...
Det är möjligt att jag tagit ämnet till sin kant, men likförbannat är ändå grundhistorien ofta sann.

Så varför kan vi tjejer inte någon gång säga till våra män: "Du din lata jävel, res dig upp från ditt feta arsle och städa undan dina smörgåssmulor"
och hålla med våra vänner när de kallar vår karl lat. För, lets face it, de e precis vad han är!



Och med den slutkommentaren, och med insikten om att min sambo kommer bli anmärkningsvärt skitsur på mig när han läser detta inlägg, så stänger jag dagens monolog.

Ha de gött, Chauuu