Äre söprajs, äre söprajs?
Jag sov hemma hos mina föräldrar igår för att kunna koppla bort alla hushållssysslor och koncentrera mig på den förbannade läxan.
Så idag fick jag höra av min sambo att han hade saknat mig så mycket och att han hade en överraskning åt mig hemma.
Fylld av förväntan åkte vi hem.
Vad var överraskningen?
Hade han fixat tvätten?? Näe... den låg kvar i torktumlaren.
Jag antar att han inte hade städat heller för sängen var obäddad.
Inte heller var överraskningen att han hade plockat undan hans flyttkartonger som står i hallen.
Kan det vara att han lagt undan sina kläder? Nope... inte det heller.
Nu har han åkt iväg till jobbet, och jag sitter här försjunken i tankar.
Glömde han min överraskning igen? Jag som älskar överraskningar.
Vi har alldeles för lite sånt i vårat förhållande.
Inte ens på vår två års-dag gjorde vi något speciellt.
Vi har nog förlorat det mesta av det vi hade, och blivit "bara" mamma och pappa.
Så nu sitter jag här och tittar på Bonde söker fru, och hoppas att det ska poppa upp något och överraska mig.
SUPRISE SUPRISE
Så idag fick jag höra av min sambo att han hade saknat mig så mycket och att han hade en överraskning åt mig hemma.
Fylld av förväntan åkte vi hem.
Vad var överraskningen?
Hade han fixat tvätten?? Näe... den låg kvar i torktumlaren.
Jag antar att han inte hade städat heller för sängen var obäddad.
Inte heller var överraskningen att han hade plockat undan hans flyttkartonger som står i hallen.
Kan det vara att han lagt undan sina kläder? Nope... inte det heller.
Nu har han åkt iväg till jobbet, och jag sitter här försjunken i tankar.
Glömde han min överraskning igen? Jag som älskar överraskningar.
Vi har alldeles för lite sånt i vårat förhållande.
Inte ens på vår två års-dag gjorde vi något speciellt.
Vi har nog förlorat det mesta av det vi hade, och blivit "bara" mamma och pappa.
Så nu sitter jag här och tittar på Bonde söker fru, och hoppas att det ska poppa upp något och överraska mig.
SUPRISE SUPRISE
Middagsro?
Middag är ett stort problem i vår familj.
Vid varje måltid är det minst ett barn som kärvar.
Jag har försökt allt.
Jag har försökt med hot. (ät upp annars tar jag din tv)
Jag har försökt med mutor. (ät upp så får du en chokladbit)
Jag har försökt med bestraffning. (du får inget lördagsgodis)
Jag har försökt med belöning. (en guldstjärna för varje uppäten måltid)
Jag har försökt att tjata. (konstant tjat. varje 5 minuter. tjat tjat tjat)
Jag har försökt med "bara 3 tuggor till" (resulterar i att han trycker in all mat i munnen och nästan sätter i halsen)
Jag har försökt med "sitt kvar till maten tar slut" (han hade inga problem att sitta där)
Nu använder jag mig av "orkar inte bry mig längre"-metoden. Den har nog fungerat bäst hittills.
Jag blir inte irriterad längre.
Middagen blir trevligare.
Och jag antar att ungarna äter så dom blir mätta.
Annars får dom skylla sig själva
Note 2 self...
Jag ÄLSKAR listor.
Jag gör listor på A L L T.
Men till skillnad från systeryster Tant Katti, som gör listor på vad hon skall göra timma för timma för att klara av skoluppgifter, så gör jag listor över helt meningslösa saker.
Det kan vara listor över vad jag ska bjuda på om jag skulle vara med i Halv 8 hos mig (antipasti som förrätt, parmegiana, potatisgateu och baconinlindad kyckling som varmrätt och pepparkakstiramisu med lingon)
eller vad jag skulle köpa om jag gick i vikt (4 par byxor, 2 kjolar, 4 tunikor, och 5 tröjor)
-för, lets face it, jag har kvar lite av Gabriels bäbismage. Och Lucas bäbismage. Och ostbåge-mage. De flesta av mina lådor hemma är fyllda med alla sorters listor.
Jag är hopplös på meningslöst vetande. Jag kan vara förberedd på vad jag ska göra om det blir jordbävning, eller hur man bäst flätar godissnören.
Det är inte så att jag inte kan vettiga saker. Jag vet hur man byter däck, och jag är en hejare på att bygga IKEAmöbler.
Men mina styrkor är det värdelösa kunnandet.
Det faktumet styrks ytterligare med detta blogginlägg.
Helt värdelöst.
Ha de gött, chauuu
Jag gör listor på A L L T.
Men till skillnad från systeryster Tant Katti, som gör listor på vad hon skall göra timma för timma för att klara av skoluppgifter, så gör jag listor över helt meningslösa saker.
Det kan vara listor över vad jag ska bjuda på om jag skulle vara med i Halv 8 hos mig (antipasti som förrätt, parmegiana, potatisgateu och baconinlindad kyckling som varmrätt och pepparkakstiramisu med lingon)
eller vad jag skulle köpa om jag gick i vikt (4 par byxor, 2 kjolar, 4 tunikor, och 5 tröjor)
-för, lets face it, jag har kvar lite av Gabriels bäbismage. Och Lucas bäbismage. Och ostbåge-mage. De flesta av mina lådor hemma är fyllda med alla sorters listor.
Jag är hopplös på meningslöst vetande. Jag kan vara förberedd på vad jag ska göra om det blir jordbävning, eller hur man bäst flätar godissnören.
Det är inte så att jag inte kan vettiga saker. Jag vet hur man byter däck, och jag är en hejare på att bygga IKEAmöbler.
Men mina styrkor är det värdelösa kunnandet.
Det faktumet styrks ytterligare med detta blogginlägg.
Helt värdelöst.
Ha de gött, chauuu
Lets play!
Eftersom måndagar i allmänhet är en lite seg och grå dag så skall jag idag liva upp den för er.
Vi ska leka en lek!
Denna leken heter : Gissa vad min sambo åt till frukost.
Vi börjar resan i köket. Det ligger en smörkniv på diskbänken. Jag tittar ner i diskhon, och där står ett tomt mjölkpaket. Köksbordet är konstigt nog orört, men en kaffefläck på golvet leder mig ut mot hallen. Hallmattan ligger snett och toalettdörren står öppen. Kikar in bakom dörren, och upptäcker handduken på golvet men inga spår efter frukost. Fortsätter resan fram mot vardagsrummet. På vardagsrumsbordet finns mystiska smulor.
Spänningen tätnar.
Det ligger en sked på bordet. Den pekar mot fönstret. Jag följer skedens riktning, mot datorbordet. Där finner jag en tallrik med en bit ost, och en blå kopp med en skrämmande ljusbrun vätska i botten...
Kan någon där ute hjälpa mig med detta mysterium? Han verkar ju onekligen ha planerat det noggrannt, i hopp om att jag ska kunna lösa denna gåta.
Den som kommer med rätt svar vinner en jätteapplåd!
Vi ska leka en lek!
Denna leken heter : Gissa vad min sambo åt till frukost.
Vi börjar resan i köket. Det ligger en smörkniv på diskbänken. Jag tittar ner i diskhon, och där står ett tomt mjölkpaket. Köksbordet är konstigt nog orört, men en kaffefläck på golvet leder mig ut mot hallen. Hallmattan ligger snett och toalettdörren står öppen. Kikar in bakom dörren, och upptäcker handduken på golvet men inga spår efter frukost. Fortsätter resan fram mot vardagsrummet. På vardagsrumsbordet finns mystiska smulor.
Spänningen tätnar.
Det ligger en sked på bordet. Den pekar mot fönstret. Jag följer skedens riktning, mot datorbordet. Där finner jag en tallrik med en bit ost, och en blå kopp med en skrämmande ljusbrun vätska i botten...
Kan någon där ute hjälpa mig med detta mysterium? Han verkar ju onekligen ha planerat det noggrannt, i hopp om att jag ska kunna lösa denna gåta.
Den som kommer med rätt svar vinner en jätteapplåd!
7timmar senare....
Så ska det smaka!
Julbak
Idag är dagen gott folk.
Idag är dagen vi kavlar upp ärmarna och drar på oss förklädet
Idag är dagen vi förvandlas till en medelålders variant av oss själva.
Idag är julbaks-dagen.
3 satser Lussekatt skall bakas.
Pepparkakor ska gräddas.
Julgodis ska kokas.
Jag ska bli husfruarnas husfru och jonglera två barn och hund, samtidigt som jag knådar deg.
För det är sånt mammor gör.
Jag älskar lukten av nybakat i huset. Det förtränger lukten av kisseblöjor och gubbens svettiga fotbollssockar.
Sen är det också okej att det är lite damm i hörnen när det är julbaks-dags. Det kallas "jul-stök".
Vilken fantastisk idé va? Julstök... Det gör det nästan lagligt att låta bli dammsugaren några dagar.
Jag har fått dille på julgodis iår. Brukar inte göra så mycket av det, men tack vare Leila Lindholm så går ögonen nu i kors på mig.
Skumbollar, Mozartkulor, Italiensk torrone, ischoklad, Rocky Road...
Hell yea!
Hade det inte varit för att jag sitter på datorn. Och Lucas kollar på tv, och spelar spel på min Xperia. Och att bror min spelar PSP.... ja, då skulle man kunna tro att vi levde på 1940-talet.
Ja... det är fan nästan så att jag ser svartvitt...
Dingdong, nu har degen jäst färdigt...
Ha de gött, chauuuu
Idag är dagen vi kavlar upp ärmarna och drar på oss förklädet
Idag är dagen vi förvandlas till en medelålders variant av oss själva.
Idag är julbaks-dagen.
3 satser Lussekatt skall bakas.
Pepparkakor ska gräddas.
Julgodis ska kokas.
Jag ska bli husfruarnas husfru och jonglera två barn och hund, samtidigt som jag knådar deg.
För det är sånt mammor gör.
Jag älskar lukten av nybakat i huset. Det förtränger lukten av kisseblöjor och gubbens svettiga fotbollssockar.
Sen är det också okej att det är lite damm i hörnen när det är julbaks-dags. Det kallas "jul-stök".
Vilken fantastisk idé va? Julstök... Det gör det nästan lagligt att låta bli dammsugaren några dagar.
Jag har fått dille på julgodis iår. Brukar inte göra så mycket av det, men tack vare Leila Lindholm så går ögonen nu i kors på mig.
Skumbollar, Mozartkulor, Italiensk torrone, ischoklad, Rocky Road...
Hell yea!
Hade det inte varit för att jag sitter på datorn. Och Lucas kollar på tv, och spelar spel på min Xperia. Och att bror min spelar PSP.... ja, då skulle man kunna tro att vi levde på 1940-talet.
Ja... det är fan nästan så att jag ser svartvitt...
Dingdong, nu har degen jäst färdigt...
Ha de gött, chauuuu
Fördommar!
Ni vet vad det är.
Det är sådant som alla andra har.
Men inte "jag". Jag är så fördomsfri och välkomnande mot allt och alla.
Trodde jag.
Ända tills jag åkte för att hämta min son på dagis igår. Han var ute på gården och lekte med de andra barnen. Och det var två vikarier ute och passade dom.
Det är absolut inget fel på vikarier.
Men dom var typ 18.
Och det är inget fel på 18åringar.
Sålänge dom inte ska vakta min son.
"Usch va hemsk du är nu" tänker ni.
Och det får ni gärna tänka.
Men jag kan inte föreställa er att ni skulle tycka om att lämna eran son med en fullkomlig främling, som ni inte vet vad hon har för utbildning, hur länge hon jobbat på förskolan, och hur mycket erfarenhet hon har.
Jag blev iaf lite illa till mods.
Men när jag kom hem kände jag mig ändå mer illa till mods. Jag var i deras ålder när jag fick Lucas. Och jag hade ingen utbildning eller erfarenhet. Men jag klarade det galant.
Då kände jag mig lite dum. Lucas var ju hel och ren, dom kom fram och hälsade när jag kom, berättade vad dom gjort och Lucas kramade dom innan vi gick. Så dom kan ju inte ha varit helt fel ute.
Så jag tror nog att det är inget fel med fördomar, sålänge vi kan se ifrån andras perspektiv också.
För övrigt så äääääääääälskar jag Jamie Oliver.
Ha de gött, chauuuuu
Finnes: Renoveringsobjekt
24 going on 84... Spegelbilden ljuger inte.
Mörka ringar under ögonen. Otvättade testar av hår som hänger fram i ansiktet. Skivade naglar och spruckna nagelband. Torr hud och orakade ben. Kläderna luktar gammal spya.
Det låter som jag skriver om en av A-lagarna på bänkarna utanför Hagabion.
Men det är egentligen bilden av en helt vanlig småbarnsmamma.
Men varför? Det verkar vara lag på att man som nybliven mamma har rätt att gå ner sig, och byta ut hela sin garderob mot mjuka och formösa kläder. Man slutar helt att ta hand om sig själv, och bryr sig inte längre om att man går till affären med uppspottad mjölk på axeln och nappar i bh-n.
Jag tror jag har funnit bakgrunden till den omtalade "Baby-blues", depressionen man får när man är nyförlöst.
För hur deprimerande är det inte att behöva duka undan varenda spegel man passerar, för att man är orolig för vad man kan få se.
En vanlig missuppfattning bland män när det gäller kvinnor, är att de sminkar sig och klär upp sig för att se bra ut inför andra. Man vill vara ett mål för attraktiv inför det andra könet, ett mål för avundsjuka från andra kvinnor.
Det är inte riktigt så det ligger till.
Oftast gör vi oss iordning för vår egen skull. Men visst är vi noggrannare inför en dejt eller en utekväll. Fast det beror inte helt på att vi vill att andra ska se oss från vår bästa sida. Genom att känna att vi gjort oss fina, så stärker vi vår självkänsla och utstrålning. Det är den utstrålningen som gör att vi blir attraktiva. Vissa människor kan ha den känslan utan att sminka sig.
Jag kan få den bara jag går runt i mina pösbyxor och en stor hoodie. För då känner jag mig riktigt fräck.
(uppfattade ni ironin?)
Men slutar vi ta hand om oss, slutar vi bry oss, så slutar vi också att respektera oss själva. Man blir trött varje gång man går förbi en spegel, man suckar när man försöker hitta kläder ur en hög med träningsbyxor och sweatshirts. Har vi glömt hur det är att dra på oss våra slimjeans och en fin tröja, känna att vi har en kropp och en figur!?
Jag har redan innan spekulerat i att vi kvinnor förlorar vår identitet när vi får barn. Man skäms nästan inför andra mammor om man vågar komma med borstat hår och sminkade ögon till en mamma-dejt.
Mammor ska vara mammor, inte människor.
Jag tycker vi gör revolt.
Jag utmanar er alla småbarnsmammor där ute att lämna över lillen till pappan, häll upp ett varmt bad, och ägna er MINST en halvtimma i badkaret åt att göra hårinpackningar och rensa ogräs.
För det har vi fan-i-mej förtjänat!
Mörka ringar under ögonen. Otvättade testar av hår som hänger fram i ansiktet. Skivade naglar och spruckna nagelband. Torr hud och orakade ben. Kläderna luktar gammal spya.
Det låter som jag skriver om en av A-lagarna på bänkarna utanför Hagabion.
Men det är egentligen bilden av en helt vanlig småbarnsmamma.
Men varför? Det verkar vara lag på att man som nybliven mamma har rätt att gå ner sig, och byta ut hela sin garderob mot mjuka och formösa kläder. Man slutar helt att ta hand om sig själv, och bryr sig inte längre om att man går till affären med uppspottad mjölk på axeln och nappar i bh-n.
Jag tror jag har funnit bakgrunden till den omtalade "Baby-blues", depressionen man får när man är nyförlöst.
För hur deprimerande är det inte att behöva duka undan varenda spegel man passerar, för att man är orolig för vad man kan få se.
En vanlig missuppfattning bland män när det gäller kvinnor, är att de sminkar sig och klär upp sig för att se bra ut inför andra. Man vill vara ett mål för attraktiv inför det andra könet, ett mål för avundsjuka från andra kvinnor.
Det är inte riktigt så det ligger till.
Oftast gör vi oss iordning för vår egen skull. Men visst är vi noggrannare inför en dejt eller en utekväll. Fast det beror inte helt på att vi vill att andra ska se oss från vår bästa sida. Genom att känna att vi gjort oss fina, så stärker vi vår självkänsla och utstrålning. Det är den utstrålningen som gör att vi blir attraktiva. Vissa människor kan ha den känslan utan att sminka sig.
Jag kan få den bara jag går runt i mina pösbyxor och en stor hoodie. För då känner jag mig riktigt fräck.
(uppfattade ni ironin?)
Men slutar vi ta hand om oss, slutar vi bry oss, så slutar vi också att respektera oss själva. Man blir trött varje gång man går förbi en spegel, man suckar när man försöker hitta kläder ur en hög med träningsbyxor och sweatshirts. Har vi glömt hur det är att dra på oss våra slimjeans och en fin tröja, känna att vi har en kropp och en figur!?
Jag har redan innan spekulerat i att vi kvinnor förlorar vår identitet när vi får barn. Man skäms nästan inför andra mammor om man vågar komma med borstat hår och sminkade ögon till en mamma-dejt.
Mammor ska vara mammor, inte människor.
Jag tycker vi gör revolt.
Jag utmanar er alla småbarnsmammor där ute att lämna över lillen till pappan, häll upp ett varmt bad, och ägna er MINST en halvtimma i badkaret åt att göra hårinpackningar och rensa ogräs.
För det har vi fan-i-mej förtjänat!
Rea-junkie
Jag har en stor last i livet. Förutom choklad och coca-cola.
Jag är en rea-junkie. 
Allt som har en röd prislapp drar åt sig min uppmärksamhet liksom bin till honung.
Jag har en falkblick i affärerna, jag är en tjur som reagerar på rött.
Det är ett missbruk. Och ett dyrt sådant. I klass med heroin eller kokain.
Spänningen man känner när man går in i en affär. Det börjar krypa i skinnet av tanken på alla fynd som kan göras, bara man är fokuserad och observant. Varje steg som tas är ett resultat av noggrann planering.
Man skymtar rött. Och skyndar dit. Strumpor! Halva priset! Taget!
-Men snälla Nathalie, du har en hel byrå full med strumpor, suckar sambon.
-Det är ju halva priset!
-Det är inte ens din storlek, påpekar han.
-Men det är H A L V A priset!
Denna eufori man känner när man gör ett riktigt fynd, den är starkare än en lottovinst. Det känns som om jag överlistar affären. "Försök ni med era hutlösa priser, för JAG har hittat 10 liter mjölk för halva priset. Okej att det är utgångsdatum imorgon, men ändå!"
Det är inte bara reavaror som får mig att känna så.
Köp 2 för 1 fungerar på samma sätt.
Men allra bäst är när man får en present på köpet.
Förstår ni vilket genidrag? Man får en PRESENT! Helt gratis!
Köp ett kilo bananer, få ett bananfodral.
Köp 15påsar FINDUS pyttipanna, få en DVDfilm.
Häromdagen köpte jag en flaska olivolja och fick en tapas-tallrik.
I love it! Tänk vilka historier jag har att berätta för mina barnbarn.
Den här muggen fick jag när jag köpte 3 paket Gevalia. Det var på Coop Forum i Sisjön, en regning höstkväll.
Så ni kan ju föreställa er hur det var att vara mig igår. 
Jag fick åka till Ullared.
Extraprisets mekka.
Samlingsplatsen för trailertrash, bönner, och stressade barnfamiljer världen över.
Total lycka. Jag mådde så bra. Jag var full av adrenalin. Jag var så full av adrenalin att jag inte märkte både att jag var vrålhungrig, och behövde gå på toa, förän efter jag hade betalat.
Jag antar att det är lite som en maratonlöpare som går i mål.
Man är helt fokuserad på sin uppgift, och man glömmer världen runt omkring. Man ser eller hör inget, utan reagerar på instinkt.
Och sen när man är färdig, så landar man och ser sig omkring. Oftast är man nöjd. Ibland får man lite ångest för att man gjort dåliga val. Men det är en konst, och den konsten måste finslipas.
Men sålänge det är till extrapris så kommer jag alltid känna mig tillfredsställd.
Nu ska jag snart iväg och köpa pepparkaksdeg till dagisbaket.
Jag har hört att det är 2 för 1 på ICA Maxi...
Ha de gött, chau...
Ångrar du dig?
Den frågan är tydligen helt befogad när man får sitt första barn vid 19-års ålder.
Den frågan kan man få av bekanta, eller av folk man knappt känner överhuvudtaget.
Inget konstigt med det...
Eller?
Jag tycker det är sjukt förolämpande, emot mig och emot min son. Hur fan kan folk med att ställa den frågan?
Senast jag fick den frågan så svarade jag: Nej, men jag ska ringa din mor och fråga henne om hon ångrar att hon fick dig.
"Neej, men jag menade inte så... asså om du kanske skulle väntat lite istället"
Jag gör saker på ett sätt som passar mig.
Jag dömer inte folk som gör abort eller som adopterar bort.
Alla är på olika punkter i livet. Jag var på en punkt där jag var redo för barn.
Och jag visste att jag skulle klara det.
Om jag får säga det själv, så har jag lyckats jävligt bra.
"Men tänk på allt du missar. Alla fester, resor, sovmornar"
Vadå missar? Det är inte direkt så att jag aldrig kan gå ut på krogen igen.
Okej- det är inte så att jag kan gå ut varje helg, men det gjorde jag inte innan heller.
Och drack gjorde jag nästan ändå inte när jag väl gick ut. Jag är för lat för att mecka med nattbussar, så jag tog bilen istället och drack cola hela kvällen.
Och varför skulle jag inte kunna resa med mina barn? Har det plötsligt blivit förbjudet att ta med barnen på flygplan?
Jag ångrar mycket i mitt liv.
Att jag inte tog skolan på större allvar. Att jag inte utbildade mig till något mer inkomstbringande yrke. Att jag inte fortsatte med skyttet och blev professionell. Jag ångrar tillochmed att jag inte researchade mer nogrannt när jag valde elbolag.
Men jag har aldrig. Och kommer aldrig.
Att ångra mina barn.
Så gör mig en tjänst.
Om du någongång träffar en såkallad "ung mamma". Fråga henne inte om hon ångrar sig.
Vi tar det som en direkt förolämpning av våra barn.
Den frågan kan man få av bekanta, eller av folk man knappt känner överhuvudtaget.
Inget konstigt med det...
Eller?
Jag tycker det är sjukt förolämpande, emot mig och emot min son. Hur fan kan folk med att ställa den frågan?
Senast jag fick den frågan så svarade jag: Nej, men jag ska ringa din mor och fråga henne om hon ångrar att hon fick dig.
"Neej, men jag menade inte så... asså om du kanske skulle väntat lite istället"
Jag gör saker på ett sätt som passar mig.
Jag dömer inte folk som gör abort eller som adopterar bort.
Alla är på olika punkter i livet. Jag var på en punkt där jag var redo för barn.
Och jag visste att jag skulle klara det.
Om jag får säga det själv, så har jag lyckats jävligt bra.
"Men tänk på allt du missar. Alla fester, resor, sovmornar"
Vadå missar? Det är inte direkt så att jag aldrig kan gå ut på krogen igen.
Okej- det är inte så att jag kan gå ut varje helg, men det gjorde jag inte innan heller.
Och drack gjorde jag nästan ändå inte när jag väl gick ut. Jag är för lat för att mecka med nattbussar, så jag tog bilen istället och drack cola hela kvällen.
Och varför skulle jag inte kunna resa med mina barn? Har det plötsligt blivit förbjudet att ta med barnen på flygplan?
Jag ångrar mycket i mitt liv.
Att jag inte tog skolan på större allvar. Att jag inte utbildade mig till något mer inkomstbringande yrke. Att jag inte fortsatte med skyttet och blev professionell. Jag ångrar tillochmed att jag inte researchade mer nogrannt när jag valde elbolag.
Men jag har aldrig. Och kommer aldrig.
Att ångra mina barn.
Så gör mig en tjänst.
Om du någongång träffar en såkallad "ung mamma". Fråga henne inte om hon ångrar sig.
Vi tar det som en direkt förolämpning av våra barn.
Vem har tid för det?
Okej, jag vet vad ni tänker. Oromantiska jävel. Det är klart att man måste ta sig tid för det. Det är en stor del i ett förhållande. Ett sätt att visa sin kärlek. Det är viktigt.
Jag vet också att ni som läser är barnlösa.
Jag pratar såklart om samliv.
Eller sex, som det heter i folkmun.
Det är inte det att det inte är en rolig sysselsättning. Och det är bara nyttigt med lite gymnastik på kvällen.
Men seriöst nu. Jag sover knappt på nätterna. Jag vaknar 3gånger för att agera milkshakemaskin.
Jag behöver varje minut som finns att tillgå.
Och det är så tidskrävande! Man ska ha förmys, och starta motorena. Sen är det själva huvudnummret. Man blir svettiga, och trötta. När det är färdigt så ska det eftermysas och tillslut ska man duscha. Man blir så himla trött av hela karusellen så man känner sig som en stor knådad deg. Hur ska jag då orka ta hand om min bäbis? När jag är som en flubber?
Det finns så mycket annat jag kan lägga den tiden på!
För, helt ärligt, att få lägga sig ner och känna min mjuka svala kudde mot mitt backhuvud. Att få krypa ner under det varma täcket, känna madrassen mot ryggen som värker. Bara glida in i dvala. Det är bättre än vilken orgasm som helst.
Killar brukar klaga på att tjejer tappar allt efter att dom får barn. Men dom verkar inte förstå varför det är så. Dom kan nog inte förstå heller. Det känns fel. "Jag är mamma nu, jag gör inte sånt" Nej, mammor gör inte sånt. Sen kan man ju undra hur miraklet blev till, men det verkar inte relevant just då. Allt man gör, säger, andas är för sina barn. Man tänker inte en sekund på att göra något för sig själv, och allra minst för sin partner.
Min bäbis behöver mig.
Jag ska finnas tillgänglig 24/7.
Kanske hinner jag med en snabb dusch medan han sover. Bara jag är klar tills han vaknar.
Raka benen? Har jag inte tid för.
Kommer inte ihåg senast jag målade naglarna.
Tacka Gud för hårklämmor och spännen, på så sätt slipper man tillochmed att kamma håret.
Gränsen drar jag vid att klippa "mamma-frisyr". Den här korta varianten som man inte ens behöver kamma på morgonen. Man bara stiger upp och så är den som den är. Riktigt så långt kan jag inte gå.
I skrivande stund sitter jag med laptopen i knät, och en sovande Milo på magen.
Och jag ska ta tillfället i akt att sova en stund med honom, känner att jag behöver mer än dom 5timmar jag fick till låns inatt.
Jag vet också att ni som läser är barnlösa.
Jag pratar såklart om samliv.
Eller sex, som det heter i folkmun.
Det är inte det att det inte är en rolig sysselsättning. Och det är bara nyttigt med lite gymnastik på kvällen.
Men seriöst nu. Jag sover knappt på nätterna. Jag vaknar 3gånger för att agera milkshakemaskin.
Jag behöver varje minut som finns att tillgå.
Och det är så tidskrävande! Man ska ha förmys, och starta motorena. Sen är det själva huvudnummret. Man blir svettiga, och trötta. När det är färdigt så ska det eftermysas och tillslut ska man duscha. Man blir så himla trött av hela karusellen så man känner sig som en stor knådad deg. Hur ska jag då orka ta hand om min bäbis? När jag är som en flubber?
Det finns så mycket annat jag kan lägga den tiden på!
För, helt ärligt, att få lägga sig ner och känna min mjuka svala kudde mot mitt backhuvud. Att få krypa ner under det varma täcket, känna madrassen mot ryggen som värker. Bara glida in i dvala. Det är bättre än vilken orgasm som helst.
Killar brukar klaga på att tjejer tappar allt efter att dom får barn. Men dom verkar inte förstå varför det är så. Dom kan nog inte förstå heller. Det känns fel. "Jag är mamma nu, jag gör inte sånt" Nej, mammor gör inte sånt. Sen kan man ju undra hur miraklet blev till, men det verkar inte relevant just då. Allt man gör, säger, andas är för sina barn. Man tänker inte en sekund på att göra något för sig själv, och allra minst för sin partner.
Min bäbis behöver mig.
Jag ska finnas tillgänglig 24/7.
Kanske hinner jag med en snabb dusch medan han sover. Bara jag är klar tills han vaknar.
Raka benen? Har jag inte tid för.
Kommer inte ihåg senast jag målade naglarna.
Tacka Gud för hårklämmor och spännen, på så sätt slipper man tillochmed att kamma håret.
Gränsen drar jag vid att klippa "mamma-frisyr". Den här korta varianten som man inte ens behöver kamma på morgonen. Man bara stiger upp och så är den som den är. Riktigt så långt kan jag inte gå.
I skrivande stund sitter jag med laptopen i knät, och en sovande Milo på magen.
Och jag ska ta tillfället i akt att sova en stund med honom, känner att jag behöver mer än dom 5timmar jag fick till låns inatt.
Den manliga genen.
Jag har redan innan fastställt att jag är lite av en städ-diktator i hemmet. Dock försöker jag till en viss del tona ner det då jag insett att jag inte måste göra allt själv, utan att min sambo också har ett visst ansvar.
Iaf har jag försökt intala mig detta, att man måste dela på uppgifterna. Men det går inte så bra då min sambo anser att han skall göra detta när han känner för det.. Problemet är bara att han aldrig verkar känna för det.
Jag kan ge er ett exempel.
För cirka 3dagar sen vek jag 3maskiner tvätt, och la upp i respektive högar. Jag la undan mina, Lucas och Gabriels kläder och lämnade sambons kläder ute för att hanskulle få äran att lägga undan dom själv. Sedan dess har kläderna mystiskt vandrat från vardagsrumsbord, till soffa, till säng, till köksbord. De har alltså varit i hushållets alla rum utom i klädkammaren där de hör hemma.
Magiskt va?
Ibland kan detta fascinera mig. Man träffar en kille. Man dejtar lite. Kanske spenderar lite tid hemma hos honom. Och det ser rent och snyggt ut! Sängen är bäddad, ingen disk, inga kläder på golvet. Man kanske tillochmed får middag. Man tror att man har fått jackpot!
Sen blir man ett par... Och little-by-little försvinner dessa fantastiska egenskaper. Man märker det inte först. Det är som ett väl dolt drogmissbruk. En socka på badrumsgolvet. En tesked på diskbänken. Men snart trappas det upp. Kalsonger på sovrumsgolvet. En glömd kaffekopp på databordet.
Och sen en morgon vaknar man och undrar vad som hänt. Vem är du och vad har du gjort med min man?
Hallbordet har blivit ett avlastningsbord för skräp. Diskbängen bågnar av all smutsig disk som står där. Klädkammaren svämmar över av kläder som skrynklats ihop till bollar ist för snyggt vikta.
Men då är det försent.
Det finns ingen återvändo.
Och vi tjejer, lojala som hundar, springer gläfasnde efter och plockar upp efter dom. Ibland blir vi lite ilskna och skäller till, men aldrig bits vi.
Det mest fascinerande med detta är dock hur vi hanterar dessa situationer. Oftast säger vi ingenting, för man orkar inte tjafsa. Istället ringer vi upp en TV (trogen vän) och gnäller tills våran tv får tinnitus. Tills TVn säger något som "fan va lat han är" eller "kan han inte göra något själv?". Då går vi in i försvarsposition. "Näe men han har faktiskt haft mycket på jobbet så jag förstår att han är trött..."
Okej. Jag kanske stundtals har överdrivit i detta inlägg, och oftast är inte män riktigt så här jävliga. Och visst finns det undantag där män har hand om hushållet medan tjejen grisar. Men hade det här blivit roligt att läsa om jag hade suttit och mjäkat? Näe...
Det är möjligt att jag tagit ämnet till sin kant, men likförbannat är ändå grundhistorien ofta sann.
Så varför kan vi tjejer inte någon gång säga till våra män: "Du din lata jävel, res dig upp från ditt feta arsle och städa undan dina smörgåssmulor"
och hålla med våra vänner när de kallar vår karl lat. För, lets face it, de e precis vad han är!
Och med den slutkommentaren, och med insikten om att min sambo kommer bli anmärkningsvärt skitsur på mig när han läser detta inlägg, så stänger jag dagens monolog.
Ha de gött, Chauuu
Iaf har jag försökt intala mig detta, att man måste dela på uppgifterna. Men det går inte så bra då min sambo anser att han skall göra detta när han känner för det.. Problemet är bara att han aldrig verkar känna för det.
Jag kan ge er ett exempel.
För cirka 3dagar sen vek jag 3maskiner tvätt, och la upp i respektive högar. Jag la undan mina, Lucas och Gabriels kläder och lämnade sambons kläder ute för att hanskulle få äran att lägga undan dom själv. Sedan dess har kläderna mystiskt vandrat från vardagsrumsbord, till soffa, till säng, till köksbord. De har alltså varit i hushållets alla rum utom i klädkammaren där de hör hemma.
Magiskt va?
Ibland kan detta fascinera mig. Man träffar en kille. Man dejtar lite. Kanske spenderar lite tid hemma hos honom. Och det ser rent och snyggt ut! Sängen är bäddad, ingen disk, inga kläder på golvet. Man kanske tillochmed får middag. Man tror att man har fått jackpot!
Sen blir man ett par... Och little-by-little försvinner dessa fantastiska egenskaper. Man märker det inte först. Det är som ett väl dolt drogmissbruk. En socka på badrumsgolvet. En tesked på diskbänken. Men snart trappas det upp. Kalsonger på sovrumsgolvet. En glömd kaffekopp på databordet.
Och sen en morgon vaknar man och undrar vad som hänt. Vem är du och vad har du gjort med min man?
Hallbordet har blivit ett avlastningsbord för skräp. Diskbängen bågnar av all smutsig disk som står där. Klädkammaren svämmar över av kläder som skrynklats ihop till bollar ist för snyggt vikta.
Men då är det försent.
Det finns ingen återvändo.
Och vi tjejer, lojala som hundar, springer gläfasnde efter och plockar upp efter dom. Ibland blir vi lite ilskna och skäller till, men aldrig bits vi.
Det mest fascinerande med detta är dock hur vi hanterar dessa situationer. Oftast säger vi ingenting, för man orkar inte tjafsa. Istället ringer vi upp en TV (trogen vän) och gnäller tills våran tv får tinnitus. Tills TVn säger något som "fan va lat han är" eller "kan han inte göra något själv?". Då går vi in i försvarsposition. "Näe men han har faktiskt haft mycket på jobbet så jag förstår att han är trött..."
Okej. Jag kanske stundtals har överdrivit i detta inlägg, och oftast är inte män riktigt så här jävliga. Och visst finns det undantag där män har hand om hushållet medan tjejen grisar. Men hade det här blivit roligt att läsa om jag hade suttit och mjäkat? Näe...
Det är möjligt att jag tagit ämnet till sin kant, men likförbannat är ändå grundhistorien ofta sann.
Så varför kan vi tjejer inte någon gång säga till våra män: "Du din lata jävel, res dig upp från ditt feta arsle och städa undan dina smörgåssmulor"
och hålla med våra vänner när de kallar vår karl lat. För, lets face it, de e precis vad han är!
Och med den slutkommentaren, och med insikten om att min sambo kommer bli anmärkningsvärt skitsur på mig när han läser detta inlägg, så stänger jag dagens monolog.
Ha de gött, Chauuu
Satt och filurade...
Fick ett samtal från Skatteverket. Dom kan inte godkänna min sons mellannamn (han fars efternamn) då hans far har dubbelefternamn och man får bara föra över den första delen av sitt efternamn. Hänger ni med? Han måste ha med sig sina föräldrar för att kunna dela sitt efternamn. Vi förklarade att det var lite svårt då dom bor i Chile. Då måste han istället ha kopia på sitt födelsebevis och sina föräldrars pass... Vilket meck...
Det fick mig iaf att tänka på när vi var på familjerätten i förra veckan för att fasställa faderskapet, något som tydligen är nödvändigt när man inte är gifta och skaffar barn. Om man skriver på ett papper så är man helt plötsligt barnets far... ?
När vi satt där fick vi svara på en del, för mig, helt irrelevanta frågor. Om när och var och hur vi träffades. Vad har det för betydelse? Är det viktigt att arkivera ursprunget av vårat förhållande? Sedan fick vi veta att de räknat ut ungefär vid vilken tidpunkt Gabriel "blivit skapad" och svara på frågor om hur vårat förhållande till varandra såg ut då. Sen frågade hon mig om jag är säker på att jag inte hade sexuellt umgänge med någon annan vid den tidpunkten.
Ursäkta? Trodde först att jag hade hört fel. Är jag säker på att....? Nej kära frun, jag är inte säker för jag brukar ligga med folk lite sporadiskt när jag har ett förhållande så jag kanske glömde dom 17 killarna jag delade säng med under november månad.
Fan va arg jag blev.
Därefter frågar hon Gonzalo om han känner sig säker på att han är pappan eller om han vill ta ett DNAtest.
Ursäkta igen? Så nu kallar du mig indirekt lögnare. Så jag är en lögnaktig slampa.
Nee, jag vet att hon bara "gjorde sitt jobb" men man kan faktiskt förklara att det här är en procedur vi måste genomgå och dessa är frågorna vi är skyldiga att ställa. Sättet hon gjorde det på var djupt förolämpande och kränkande.
Jag förstår inte direkt hela grejen. Bara för att man är gifta så är det en självklarhet att barnet är makens. Men är man "bara" sambo eller pojk/flickvän så är chansen större att man är otrogen?
Jag har nämligen lite känslan av att det är tvärtom. I ett enkelt förhållande så är man oftast mer försiktiga om varandra, vårdar relationen. Allt är inte lika självklart i en lätt relation. Har man varit gift i 10 år så vet man precis vart man har den andra och då förlorar man lite av passionen och spänningen. Och ofta börjar folk titta över staketet, kanske är gräset grönare... Detta gäller både kvinnor och män.
Nu ska vi inte starta en stor diskussion av det här, mestadels för att mor min står och stampar i hallen och väntar på att vi ska åka till Chilli men även för att jag inte bryr mig så mycket om andras åsikter. Jag har mina, ni har era. Punkt slut. Jag behöver inte tycka som ni gör och ni behöver inte tycka som mig.
Ha de gött, chauuu
Det fick mig iaf att tänka på när vi var på familjerätten i förra veckan för att fasställa faderskapet, något som tydligen är nödvändigt när man inte är gifta och skaffar barn. Om man skriver på ett papper så är man helt plötsligt barnets far... ?
När vi satt där fick vi svara på en del, för mig, helt irrelevanta frågor. Om när och var och hur vi träffades. Vad har det för betydelse? Är det viktigt att arkivera ursprunget av vårat förhållande? Sedan fick vi veta att de räknat ut ungefär vid vilken tidpunkt Gabriel "blivit skapad" och svara på frågor om hur vårat förhållande till varandra såg ut då. Sen frågade hon mig om jag är säker på att jag inte hade sexuellt umgänge med någon annan vid den tidpunkten.
Ursäkta? Trodde först att jag hade hört fel. Är jag säker på att....? Nej kära frun, jag är inte säker för jag brukar ligga med folk lite sporadiskt när jag har ett förhållande så jag kanske glömde dom 17 killarna jag delade säng med under november månad.
Fan va arg jag blev.
Därefter frågar hon Gonzalo om han känner sig säker på att han är pappan eller om han vill ta ett DNAtest.
Ursäkta igen? Så nu kallar du mig indirekt lögnare. Så jag är en lögnaktig slampa.
Nee, jag vet att hon bara "gjorde sitt jobb" men man kan faktiskt förklara att det här är en procedur vi måste genomgå och dessa är frågorna vi är skyldiga att ställa. Sättet hon gjorde det på var djupt förolämpande och kränkande.
Jag förstår inte direkt hela grejen. Bara för att man är gifta så är det en självklarhet att barnet är makens. Men är man "bara" sambo eller pojk/flickvän så är chansen större att man är otrogen?
Jag har nämligen lite känslan av att det är tvärtom. I ett enkelt förhållande så är man oftast mer försiktiga om varandra, vårdar relationen. Allt är inte lika självklart i en lätt relation. Har man varit gift i 10 år så vet man precis vart man har den andra och då förlorar man lite av passionen och spänningen. Och ofta börjar folk titta över staketet, kanske är gräset grönare... Detta gäller både kvinnor och män.
Nu ska vi inte starta en stor diskussion av det här, mestadels för att mor min står och stampar i hallen och väntar på att vi ska åka till Chilli men även för att jag inte bryr mig så mycket om andras åsikter. Jag har mina, ni har era. Punkt slut. Jag behöver inte tycka som ni gör och ni behöver inte tycka som mig.
Ha de gött, chauuu
Lunch på stan?
Snart kommer Lucas pappa och tar honom för helgen. Milo ligger och gör morgongympa i sängen. Jag är halvt medvetslös efter hela 5timmars sömn...
Det snöar ute. Så egentligen borde jag göra som alla duktiga mammor och klä på mina ungar varmt för att sedan slänga ut dom i någon snöhög där dom kan göra snöänglar och lyktor. Kanske inte Milo iofs. Men ärligt talat så har jag inte stigit upp än och mitt täcke är oändligt varmt. Så jag sätter på en ScoobyDoo till Lucas.
(Det är nu alla DM ska dra förfärat efter andan över min totala opedagogik)
Ikväll är första gången på väääldigt länge som jag får en lugn fredag. Lucas är borta och Albin är hos föräldrarna på helgen. Inte ens Gonzas barn är med oss. Och det ska bli väldigt skönt att ligga i soffan med Milo och göra ingenting. Inga mellanmål, ingen hjälp på toan, inget "kan du sätta på filmen". Mama earned this!
Konstigt... jag hörde att mobilen lät, men jag hittar den ingenstans. Aja den dyker väl upp...
Japp... där va den, under godispåsen. På tal om godis, nu är det dags för frukost.
Sen tror jag att jag vill strosa runt i stan, gå runt i dyra butiker och låtsas att jag är rik.
Ha de gött, chauuu
Va... vem? Vadå?
Jag lät Cissi få sin vilja igenom. Har ändå filurat på att starta en blogg, man har ju så mycket tid över som nybliven mamma... (läs: ironi) Har relativt mycket snurr i skallen som måste ut. På så sätt kanske jag slutar glömma att stänga av bilen och ta med mig nycklarna när jag ska på lunch, eller kommer ihåg att man måste ta på sig skor innan man går ut med hunden...
Har själv 2 barn, Lucas som är 4,5år och Gabriel (även kallad Milo) som är 2,5månad. Sen har jag delad vårdnad av familjens hund, Albin -5månader.
Utöver det så har jag en sambo (Gabriels pappa) som han har en 6årig dotter och en 11årig bonus-son.
Men visst, jag har tid över till en blogg. Jag ska bara lära mig hur man skriver i sömnen, så ska vi nog få det här att funka. Just nu ligger lillgrabben och den större varianten är på daigs. Det är meningen att jag ska sitta med min uppgift i webdesign som skulle varit inlämnad igår... eller med italienska kursen som jag är 3veckor efter med... Men det löser sig. Jag måste ju ha tid med vår nya blogg.
Skämt åsido så är jag relativt skittrött på alla präktiga mammor som tittar snett på en när man dram fram toodisen (aka mjölkfabriken) ute på caféer, då dom själva sitter med flaska eller präktigt dolda under en filt. Jag är lite som ja är och gör lite som jag vill, och om jag får säga det själv så gör jag ett jävligt bra jobb. Jag har en 4åring som bevisar att jag iaf gjort något rätt.
Så säg vad ni vill, men nu måste jag sätta fart med min läxa... Chau
Tipstack till Tant Katti för namnförslaget ;)
Har själv 2 barn, Lucas som är 4,5år och Gabriel (även kallad Milo) som är 2,5månad. Sen har jag delad vårdnad av familjens hund, Albin -5månader.
Utöver det så har jag en sambo (Gabriels pappa) som han har en 6årig dotter och en 11årig bonus-son.
Men visst, jag har tid över till en blogg. Jag ska bara lära mig hur man skriver i sömnen, så ska vi nog få det här att funka. Just nu ligger lillgrabben och den större varianten är på daigs. Det är meningen att jag ska sitta med min uppgift i webdesign som skulle varit inlämnad igår... eller med italienska kursen som jag är 3veckor efter med... Men det löser sig. Jag måste ju ha tid med vår nya blogg.
Skämt åsido så är jag relativt skittrött på alla präktiga mammor som tittar snett på en när man dram fram toodisen (aka mjölkfabriken) ute på caféer, då dom själva sitter med flaska eller präktigt dolda under en filt. Jag är lite som ja är och gör lite som jag vill, och om jag får säga det själv så gör jag ett jävligt bra jobb. Jag har en 4åring som bevisar att jag iaf gjort något rätt.
Så säg vad ni vill, men nu måste jag sätta fart med min läxa... Chau
Tipstack till Tant Katti för namnförslaget ;)
